|
Del 1) Vad i vår upplysta tid med internationellt ubyte, fritt informationsflöde och relativt fritt flöde av gener får många uppfödare av KlM i Norden att hålla fast vid en snart 100 år gammal missuppfattning (SVK som förvaltar rasen som stående fågelhund bildades år 1917)?
Det finns ett populärt citat av en av KlM-rasens grundare Löns som gärna publiceras av de uppfödare som hårdnackat driver tesen att rasen är en så kallad “stående fågelhund”, trots att den redan 1912 i Tyskland faktiskt omnämns som jaktlig “Gebrauchshund” av rasens grundare.
Det utvalda citatet framhåller visserligen de stående egenskaperna, problemet är bara att påståendet är lösryckt ur ett större sammanhang.
Det är som att studera svenska flaggan på inzoomad pixelnivå och konstatera att den är BLÅ.
- Bara blå.............! säger blåfantasterna.
Men sanningen är ju att om man studerar HELA flaggan är den faktiskt både blå och GUL!
Och ännu viktigare är att ingen av de som faktiskt ser den korrekta helheten någonsin skulle hävda att den blå färgen inte behövs....eller än värre inte ska få finnas.
Så som många blåfantaster tycker om den gula färgen.
Absurd diskussion?
Ja kanske, men det är faktiskt på den nivån diskussionen om rastolkningen av KlM ligger i Norden idag.
KlM-rasen har en moderklubb i Tyskland som kräver både “blått och gult” i aveln, vilket alla som vill föda upp en rastypisk KlM borde följa. Men i Norden avlas BARA på “blått” på klubbnivå. Trots alla fakta. Mot allt bättre vetande. Tyvärr.
Ska man citera rasens grundare får man banne mig ta med hela den grundläggande rasbeskrivningen! Det är enkelt för vem som helst att införskaffa Hans Eggerts bok Der Kleine Münsterländer Vorstehhund - Heidewachtel - Spion, Zuchtgeschichtliches in Bild und Wort 1912-1945.
Det är en fantastisk bok! Där finns en artikel skriven av Edmund Löns år 1912 dvs samma år som rasen påbörjade sin stambok. Förutom att han beskriver rasens stående egenskaper så står naturligtvis också följande om KlM-rasens egenskaper:
“Alle sind hinter der Wild auf warmer Spur und jagen mit hellem Halse mit unterbrochenem, feinem Laut. Ihre Spursicherheit ist bewundernswert.”
Visst är det vackert?! Jag bad Atle Johannesen som är mycket duktigare på tyska än jag att översätta hela texten: Här är den på norsk!
“Spionen, en glemt brukshund. Av Edmund Löns 8. februar 1912
|
|
Spion eller Wachtelhund er gamle benevnelser på en liten hvit og brun Vorstehhund med fortreffelige jaktegenskaper og herlig gemytt. Flere av våre gamle jaktskribenter, som f. eks. Flemming, har beskrevet Spionen.
Spionen er en liten hund med vakre linjer og senete kropp, skrå skuldre, godt vinklete og fremstående baklemmer. Dens kroppsbygning forener utholdenhet, raskhet og vendighet, den er iherdig og svikter aldri.
De siste restene befant seg i hendene på ivrige jegere som bodde i de fjerneste avkroker i Münsterland, der den ble holdt på ensomme bondegårder og i små Heidelandsbyer.
Det er søkjegerens hund, den finner viltet raskt og sikkert, søker grundig gjennom enhver busk og ethvert kratt i passelig tempo og med god avstand til jegeren. Og uten noen gang å gå ut av hand. Den fanete halens vakre bevegelser er et henrivende syn. Der trekker den på, avanserer, blir påfallende rolig og tar stand foran det trykkende viltet i en nydelig positur.
Spionen behersker på en fortreffelig måte runding av løpende fuglevilt, trykking av vilt mot jegeren og alle slags kunster som bidrar til en vellykket jakt. Det er jo dette som er jaktens kjernepunkt, fremfor alt om den skal bli vellykket. Hunden har som oppgave å bringe oss så ofte som mulig i skuddposisjon, og deretter hjelpe oss til å komme i besittelse av det påskutte viltet.
Den som har jaktet i Münsterland, med sine tornekratt og sitt forrevne busk- og hei-landskap, den skjønner raskt at en bombesikker apport av tapt vilt her er jakthundens viktigste egenskap, en egenskap som spionen på fremragende vis besitter.
Det påskutte viltet blir plukket opp raskt og med godt grep, brakt til fører og avlevert.
Alle forfølger vilt på varmt spor og jager med lys stemme og avbrutt, fin los. Sporsikkerheten er beundringsverdig. Ofte er de Totverbeller, og nesten alle påviser vilt som er for tungt til at de kan bære det. De fleste apporterer selv tunge harer, da de har en sterkt utviklet nakkemuskulatur.
Spionen har alt, det må bare framelskes gjennom god behandling og flittig trening. Den lærer raskt dersom den blir tatt tidlig med ut på jakt.
Spionen eller Heidewachtel som vi har kalt den til skilnad fra de sydtyske stammene, er en usedvanlig behagelig hushund. Den er meget rolig i huset, er nesten alltid ved sin herres side, og følger denne stadig med sine vakre brune øyne. Dersom man ønsker å se den livne til, er det bare å ta fram geværet eller blåse i jaktfløyten, den sitrer av spenning, hopper og springer og kan ikke komme raskt nok ut i det fri.
|
En av de äldsta bilderna på ursprunget - Caro född 1867, fotot är taget 1875. Äg: Fritz Noelle som svarar på Löns upprop med att familjen har haft denna hundtyp i över 40 år.
(Bilden hämtad ur nämnda rasbok, så gamla bilder omfattas inte av upphovsrätten så därför lånar jag den.)
Det finnes sikkert mange jegere blant leserne som kjenner denne hunderasen eller selv har ført den på jakt. Jeg ber innstendig alle disse om å dele sine erfaringer med meg. Visstnok skal det i området rundt Dorsten-Hervest finnes en liten stamme som holdes som brukshund, og jeg ber spesielt den som avler disse hundene, en forstmann som jeg dessverre har glemt navnet på, om å ta kontakt.”
|
|
Del 2) Münsterländerns officiella historia säger att rasen har kommit sent till Sverige. Enligt ryktet hamnade rasen först bland gruppen stötande hundar, men sen uppdagades att rasen hade ståndanlag.
I modern tid har SVK haft förtroendet att förvalta hundrasen. Där blev den - tyvärr - betraktad som en “stående fågelhund”.
Frågan om vi inte hade mått bättre av att göra som Wachtelhundarna, münsterns gamla släkting, som provmässigt brutit sig loss helt ur sin grupp och skapat sin egen rasprägel på proven, trogen hemlandets moderklubbs tolkning. Wachtelklubben är dessutom idag den enda klubb i Sverige som har jaktprov där bedömning av harspår ingår enligt den tyska modellen, något som även KlM-rasen starkt skulle behöva i tillägg.
Nåväl, var höll münstern hus i Sverige innan SKK knölade in rasen i SVK?
Jo, den fanns nog lite här och där och gick under betydligt mer träffande beskrivningar än “stående fågelhund”. Vad sägs om denna hämtad ur boken “Rashundar” från 1930, skriven av en stockholmare vid namn Carl O. M. P. Leuhusen. Om man får gissa utifrån hans efternamn har han kanske kopplingar till rasens hemland, därav den mycket insiktsfulla beskrivningen av de tyska raserna. Jag älskar speciellt fraserna “använda honom till nästan all slags jakt”, “synnerligen populär hos yrkesjägare” samt “bättre andhund lär knappast kunna uppletas”. Fortfarande är andarbetet något som står oerhört högt i kurs hos de tyska uppfödarna och hemlandsklubben. De två egenskaper många tyska KlM-uppfödare granskar extra noga vid val av avelspartner är just andarbete och harspår. Dessa har också högst koefficient på de tyska proven.
Får jag lov att presentera den “Lilla Münsterländska Spårhunden” i Sverige anno 1930!
|
