Fasanpremiären skulle i år avnjutas på Gotland och Stafva Gård! Stefan och Kerstin med Måra, Majken och pointer Kira har ett fint, stort och nyrenoverat hus i Ljugarn som vi alla fick plats i (och då menar jag alla inklusive Calle och en hel drös med vovvar, varav de sistnämnda  stökade till rejält...inte mycket var sig antagligen likt när vi hastade tillbaka till fastlandet på söndagen). Gotland är otroligt fint och såhär års alldeles lugnt, inte en turist i närheten, utom vi då.
Tack så väldigt mycket för gästfriheten Stefan o Kerstin, det var en kanonhelg! Inte ens vädret kunde varit bättre!!

Större delen av dagarna ägnades åt fasanjakt och fram emot andra halva av eftermiddagarna jagade vi änder på sant tyskt manér. Fasanjakt är både trevlig och spännande men djäklar (ursäkta) vad kul andjakten är tycker både hundarna och vi!!! Men kan ju inte bli annat än impad av hundarna som trotsar det kalla oktobervattnet och oförtrutet jobbar vidare fast de springer krumma som ostbågar skakande av köld mellan de ständiga doppen, de gäller ju att både stöta och apportera! Tror gamla Dea-tanten 10 bast låg i vattnet större delen av tiden och apporterade så prydligt och plikttroget till både Stefan, mig och Anders beroende på vem som stod närmast. De yngre bör över lag finslipa på apporteringen (ähum) när det hettar till i jaktsituationerna och det dimper ned ankor både här o där men hem kom alla ankorna, förr eller senare. Rutinerade Finja samt Donna som ju varit tränade för HZP uppträdde synnerligen exemplariskt och missade heller inga apportdetaljer. Och precis ALLA hundar tyckte själva ankstötjobbet var hur buskul som helst, såklart! Detta liksom harspårande verkar vara väldigt naturligt för dem, inte konstigt med tanke på hur avelsurvalet skett i Tyskland under snart ett sekel;-)

Per skalle räknat dominerades fasanjakten framgångsmässigt av det väloljade teamet Doris o Jorm som för inte så många veckor sedan hade värmt upp med riklig fågeljakt i Borgafjäll.
Även Stefans vovvar Måra och Kira är duktiga och erfarna och det var kul att se Majken 7 månader i en radda fina fågeltagningar på söndagen varav en del fällningar också.

Våra vildingar gjorde också en del nytta, tre är visserligen är pensionärer och lydnaden kunde väl vara bättre här och där! Men man kan ju bara glädjas åt att pensionärerna håller sig så friska och pigga att även gamla 12-åringen Cirrus fortfarande förmår jaga!
Daggi - slår de flesta på sök beträffande fart o vidd, men ibland kör hon två fält i bredd och försöker bräcka pointern...mindre rastypiskt  kanske men en fröjd för ögat att se på:-) Entusiastisk apportör på vingade måsar (passade på att ordna lite apportvilt också:-)
Finja har vid 10 år fyllda och efter en sommar med erlichiainfektion visat att uthållighetsmaskinen var hyggligt tillbaka. Viljan är otroligt stark, även om det visade sig att hennes kropp tagit en del stryk när hon kallnade efter jakten.
Donna som outtröttligt forcerar terräng som en bulldozer, jag plockade extra många sårskorpor veckan efter runt huvudet och nosen på just henne ... är suverän på att jaga för sin husse, förigheten på topp!
Cirrus fick gå så mycket han orkade, men med en tass i strumpa (sticksår från förra jakten i Sysslebäck) första dagen blev han lite begränsad. Men nästa morgon ordnade Stefan ett suveränt lim/gasbandsbandage som blir som en skräddarsydd gummisko. Så även han pinnade sen på fint - framför allt för åldern 12 år! Och på söndagen fälldes fasan för honom efter ett fint arbete på nylandade ungfasaner som han försiktig vallade många meter längs en å innan de slutligen tryckte så han kunde nypa fast dem. Fälld fågel hamnade i ett träd som hängde ut över ett dike så det blev en knepig apport för husse.
Dea är en så’n där hund som jag gärna skulle ha klonat om det gått, jag har säkert glömt bort att hon också var odräglig som ung, det är ju ett decennium sedan, men hon har alltid gjort mycket rätt av sig själv, mycket behagligt för föraren. Nu ordnade hon helgens finaste fasantupp åt husse. Tuppen vingades emellertid och naturligtvis flög den över ett dike som var som en mindre å med stupande kanter, dvs omöjlig för oss att komma över, och nästan för hundarna också, de fick simma och klättra. Dea hade heller inte sett den landa så det var en kombination av dirigering och Deas finstämda näsa som så småningom gjorde att hon lyckades hitta den ett par fält bort. Spårar fint upp tuppen, och står igen...bara för oss att vänta, att kommendera resning på så långt håll är inte det lättaste. Men så småningom när Måra började närma sig området beslöt Dea att avsluta ärendet och plocka hem fasanen, sen gjorde hon en hyllad apport tillbaka över det branta djupa, vattenfyllda diket. Vi höll nästan på förlora husse när han skulle befria Dea från fasanen i uppklättringen:-)
Lilla valpskrället Yla 4 månader hade en höjdarhelg med massor av Majken-lek, fasandrev i buskarna (nu vet hon hur de ser ut, luktar och springer...), apport av nyskjuten mås, lukt o lek med anka o fasan (för stora att apportera pga att alla mjölktänderna ramlat ut.. -) samt sök på stora stubbar, vilket lovar gott, brukar motvinden fint i hög fart och ordentlig vidd.

Tack igen från alla oss!!!!

PS!
Några veckor senare visade sig fasanerfarenheten från Gotland vara guld värd. Idag när detta skrivs, onsdagen den 13 oktober, var Yla och hennes bror Ymer ute för att öva på lite rapphöns och bli skottvana. Övningarna gick galant, ingen av dem verkade ens höra skotten, och en rappis fälldes för Yla. Ymers flög tyvärr till skogs, men han hade kul ändå:-)
På vägen tillbaka visar först Ymer på ett jättestick bort mot andra änden av åkern, men efter en mycket tydlig inkallningssignal!... återvände han. Släpper också Yla på ävg tillbaka och vi går och småpratar lite grand och Jocke har hagelbössan över axeln. Plötsligt ser jag hur Yla tar vind och arbetar sig fram emot en remsa med lite högre gräs vid en traktor väg - och står!
Vi släntrar vidare och jag vet att jag pratar om både sork, lärka och allt möjligt som valpar kan stå för och vi gör oss absolut ingen brådska.
Och Yla bara står...
Väl framme skickar jag på henne och hon tar an löpan och ställer sig ytterligare ett par ggr för att efter ngt 10-tal meter köra upp
- en fasanhöna!  Vilken tjej!
Enda smolket i bägaren var att Jockes hagel fortfarande var kvar bruten på axeln för vem hade väl kunnat tro något sån’t! Det ska INTE finnas några fasaner här, vi ser max en fasan vartannat år eller nåt! Jag ångrar bara att jag inte köpte en trisslott samma dag............!

Bilder från Gotland:

Team “Gotland - Stefan & Kerstin” - Majken, Kira o Måra (Alla fantastiska bilder står Kerstin för!!! Tack för dem!)

Team Jorm & Doris o lillhusse Grim!

4 av 6 av våra tokar: Daggi, Dea, Cirrus o Finja - medelåldern på de tre sista är närmare 11 år! Svårt att tro.

Astropejlar är kul, men det är lite pyssligt!

Dea snart 10 år försöker ge Kira en match:-)

Dea igen...

Stefan med Majken, 7 månader, begrundar läget

Majkens utsikt:-)

Anders o Cirrus, 12 år

Ego i palsternackorna!

Tok-majken!

- Vi vill också! Släpp oss nuuuu! tycker Dea, Finja o Daggi!

Majken 7 månader har sitt allra första stånd för fasan, och den fälldes!

Deas heroiska fasantuppsapport! På väg ner i diket för att avlämna den till oss på andra sidan...

Husse får hjälp upp ur diket efter att ha tagit emot tuppen från Dea,  Kerstin både fotar och drar upp honom med hjälp av ett koppel...:-)

Pustar ut! Skönt när hunden klarar det skytten olyckligtvis fixat till..:-) Lätt blöt fasan, men helt ätlig fortfarande:-)

Måra o Kira

Dea igen:-) Även Dea som är en följsam dam försågs med Astron när vi första dagen missade henne första stånd för fasankull i en massa bröte bara ca 20 m bort....

Gubbligan...:-)

Dessa mobiler....pratade med Tessies husse Magnus hemma i Strängnäs, hon hade blivit sparkad i ena ögat av en älg på självaste rådjurspremiären. Tack och lov verkar det ordna upp sig...
Cirrus följer intresserat vad som händer på fältet!!

Lunchrast!!! Cirrus tycker absolut jag ska dela med mig!

Tid för liten Yla! Får leka med nyskjutna fiskmåsen!

...och springa på stubb till fasanerna borta i åkerholmen! Det går undan för 4-mån-damen!

Senare eftermiddag, dags för ankjakt!

Donna...

...gör jobbet!

Vanligt med ankstånd, Måra in action!

Måra igen

Första kvällen “ankjakt” (andra kvällen var tyvärr inte fofografen med:-)
Det lättade ett hundratal när vi närmade oss vattnet men det blev tillräckligt kvar i vassar och under hängträd som hundarna oförtrutet letade reda på och drev fram till skott. 11 änder damp i backen/vattnet och apporterades på någon timmes jakt! Även dag 2 blev resultatet ungefär lika gott, tror vi sköt 9 st:-)
Donna i förgrunden, Finja, Daggi, Dea, Kira, Majken o Måra.

Ankmiddag blev det på lördagen! Suveränt recept med färsk ingefära och chili!!! Men först ankbrösturtagning med öl!